Idiot.

Känner mig som en stor idiot.
Varför trodde jag på det här?

Det sjuka är att jag antagligen tänker dubbelt så mycket, kanske mer, än vad han gör.
Och att jag låter dem tankarna ta över.
Jobbar på att glömma och inte tänka så mycket.
Men det är lättare sagt än gjort.

Jag känner mig dum och bitter.
Dum för att jag trodde att det kunde bli något.
Bitter för att det inte är första gången jag låter det rinna ut i sanden.
Men då har jag inte känt så mycket som nu. Det är skillnaden.

Varför kunde du inte bara låtit bli?
Du hade besparat mig så mycket tankar och ångest.
Bara berättat innan, det hade varit lättare om det inte vart så mycket känslor inblandade.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0