Trött.
Efter ett intensivt dygn med mina absolut bästa vänner är jag så trött att jag knappt orkar stå upp.
Lördagen och söndagen innebar många känslostormar, både bra och lite mindre bra.
Det var jobbigt på många sätt som jag inte hade någon aning om, jag visste att det skulle bli svårt men inte att det skulle bli så här.
Jag har aldrig förstått innebörden av talesättet att man inser vad man vill ha när man inte längre kan få det. Nu gör jag verkligen det. Men jag har också insett att jag verkligen tyckte om en person på ett sätt som jag aldrig tidigare har upplevt.
Det var jobbigt att bara se dig. Se vad som kanske kunde varit mitt om jag hade agerat på ett annat sätt. Men samtidigt ville jag inget hellre än att möta din blick och få se ditt leende när du ser mig rakt i ögonen.
Även om jag vet hur ditt liv ser ut nu och hur du har betett dig så kan jag inte låta bli att önska att det hade varit du och jag. Och trots alla påpekelser om att jag förtjänar någon bättre så kan jag inte sluta tänka på dig och att jag fortfarande någonstans vill ha dig. Även om jag har insett att det inte kommer ske.
Jag vill kunna ha kontakt och kolla hur det är med dig men vet inte riktigt om jag klarar av det. För jag vet att du inte ser det som jag gör, du bryr dig om mig, men inte på det sättet som jag vill att du ska göra.
Och insikten om att du aldrig vill ha mig som jag vill ha dig gör ont.
Jag kan inte tacka mina vänner nog för att ni tar hand om mig! Ni betyder väldigt mycket <3
